Så slöt jag ögonen...

Det var en otroligt vacker sommardag. Solen som stod högt upp på den klarblåa himlen värmde mitt ansikte där jag stod på ängen. En stilla bris gjorde att mitt lockiga hår blåste in framför ögonen på mig och jag lyfte genast en hand och satte det på plats bakom örat. Brisen gjorde också att asplöven på träden började darra och ge ifrån sig ett mysigt och lugnande ljud. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. In genom näsan, och ut genom munnen. Det doftade jord och dagg blött gräs, det luktade sommaräng. Så luktade det du. Du med stort D. Det var en otroligt välbekant och varm doft. En sån som gjorde att man blev helt och totalt lycklig.

Jag öppnade ögonen igen och tittade ut över den vidsträckta ängen framför oss. Inte ett träd fanns inom synhåll, bara gräs. Gräset var så högt att det räckte mig till midjan och kittlade dig på magen, men du brydde dig inte alls. Jag drog sakta handen över din päls, men behöll den under manen som jag haft den inlindad i. Vi stod där tillsammans och bara tittade. Tittade och njöt.

Jag kramade dig så hårt jag bara kunde, sådär som jag visste att du inte gillade men som jag gjorde ändå. Som jag redan förutspått tog du redan efter några sekunder ett par steg bakåt och jag släppte mitt grepp om din hals. Varsammt puttade du på min mage med din mule och tittade menande på mina fickor i hopp om godis. Istället för att dela med mig av läckerheterna jag hade i fickan retade jag dig lite genom att peta och klämma på din mule. Men du gav inte upp. Så fort du kunde var du framme och nosade och nafsade på mina fickor.

Efter ett litet tag tog jag några kliv framåt och la armarna om din hals igen. Och du backade, den här gången längre. Du la öronen framåt, böjde lite på nacken och tittade på mig med den där blicken som bara du kunde. Det var en glad, busig och lycklig blick som betydde att man borde ge dig godis, annars var det synd om dig. Eftersom du mestadels fick det du ville gällandes godis drog jag fram den sista morotsbiten jag hade i fickan och gav den till dig. Som du alltid gjorde plockade du upp den med så försiktiga läppar att inte ens ett barn skulle blivit rädd.

När du tuggat klart slängde du med huvudet så som du brukade göra när du var på bushumör och små travade ett par steg. Du kollade på mig igen med glädje i ögonen, frustade och slängde med huvudet igen. Sen satte du iväg i trav runt mig. Med långa steg, böjd nacke och böljande man såg du ut som den vackraste hästen som någonsin funnits. Du såg så otroligt kraftfull och stark ut med dina väldefinierade muskler spelandes under din glänsande päls, precis sådär som du alltid gjort.

Plötsligt satte du iväg i full galopp över ängen och skuttade till och bockade några gånger innan du tvärt stannade till igen. Glatt vände du ditt högt lyfta huvud mot mig och gnäggade. Du lät så otroligt lycklig.

Så öppnade jag ögonen.

Glatt mumsade du på maten i hinken, men vi visste att det var dags. Vi ställde hinken på betonggolvet i det lilla stallet. Du förstod ingenting. Veterinären satte fast dig i ett grimskaft som gick i öglor över den heltäckta boxdörren och bad oss gå ut ur boxen. Men du förstod ingenting. Vi stod där och höll för öronen, men vi kunde fortfarande höra dunsen när du föll ihop. Men du hade inte förstått någonting.

Men du förstod att du var älskad.